I veckan var det dags för återbesök hos arbetsterapeuten Birgitta på Södertälje Sjukhus. Birgitta är noggrann och lite sträng. Och mysig. Jag gillar att sitta där och bekymra mig och vara less på att handen inte gör som jag vill. Less på att det gör ont. Då säger Birgitta på sitt lugna vis att ”det kommer att ta minst ett år innan det slutar göra ont”. Vi har konstaterat att jag inte har något tålamod alls och att jag inte är så bra på små rörelser men väldigt bra på stora…  Jag gör min övningar, Birgitta mäter vinklar (som inte alls blivit så mycket bättre som jag hade hoppats – kom igen nu handleden!!) och jag får nya övningar att göra hemma. Sedan kan jag inte hålla mig längre, jag vill leka med allt som Birgitta har i sitt rum. Roliga leror med studs i men min favoritleksak ser du på bilden, armen! Skelettarmen kan man ha till mycket. Man kan stå i Birgittas fönster och vinka med den till exempel… Eller bara leka att den är min egen. Birgitta, hon bara låter mig hållas. Längtar redan till nästa gång.

Man kan inte hålla på och ha tråkigt.

/Titti.