Hej. Jag har skrivit en krönika. Jag gör det regelbundet i Gefle Dagblad, min barndoms stads morgontidning, och lite då och då här och där på andra ställen när någon frågar om jag vill. Det brukar jag vilja. Vill du läsa dagens krönika kommer den här:

Jag har dåligt minne. Det mesta har lite diffusa konturer, jag har möjligen en aning. Får jag hjälp på traven av någon som minns händelser och personer bättre än jag då kan det lossna, men inte alltid. Ibland låtsas jag bara att jag minns. Jag är väldigt dålig på att komma ihåg ansikten och namn.
Jag satt och tittade i en gammal skolkatalog från Borgis i Gävle, vilka är alla människorna? Jag minns inte ens alla i min egen klass. Jag tror inte att jag lider av något allvarligt, inte alzheimers eller så. Jag gjorde någon test i en kvällstidning. En gång var jag och min bästis på Ikea, hon mötte någon hon kände, hej hej, sa jag och strosade vidare.
Min kompis tittade lite konstigt på mig så jag gick tillbaka och hälsade, jag tog i hand och presenterade mig med för och efternamn. För en tjej jag gått i samma klass som i tre år.
Å andra sidan har jag att brås på, en gång på kinarestaurangen vid Södermalmstorg skulle mamma, pappa och jag fira att det varit skolavslutning, in kommer en man med sin familj, han och pappa känner varandra, pappa presenterar honom. Mannen ser konstig ut. Pappa inser sitt misstag. Han presenterar honom igen men med annat namn. Mannen ser fortfarande konstig ut, till slut presenterade mannen sig själv. Det är ett minne jag faktiskt minns. Tydligt.
Jag minns också en tant på ett tåg till Karlstad, jag var 14 och hon slog sig ner bredvid mig, knäppte en lättöl och plockade fram en stor bit falukorv som hon tuggade i sig som vore den ett äpple. Jag måste ha stirrat för plötsligt skickade hon fram korven mot mig och frågade om jag ville smaka. Det ville jag inte. Jag var 14 och ville bara försvinna.
Jag minns när den snyggaste killen på hela gymnasiet ville bli ihop med mig, jag minns precis hur det kändes i magen, i hjärtat, i hjärnan, i armarna, i varenda kroppsdel. Tror aldrig att det känts så igen. Jag minns människor som svikit och som huggit mig i ryggen och som aldrig kommer att få den möjligheten igen. (Jag har inte dödat dem, de får bara aldrig komma nära igen.)
Jag minns en rosa Barbiegarderob jag fick i julklapp när jag var nio. Jag minns min morfars begravning och hur solen plötsligt lyste in på oss. Jag minns hur min mormors hand kändes i min den sista gången vi träffades. Och jag minns hur len hennes kind var.
Jag minns alla de gånger jag tog cykeln och trampade i väg, sa att jag skulle någonstans men bara trampade omkring på måfå för att vara för mig själv och för att få tänka klart på ditt och datt, bästa känslan.
Jag minns första gången jag och mina kollegor vann det finaste radiopriset. Det vi aldrig skulle kunna vinna för det vanns av Radiosporten varje år. Vi var inte på prisutdelningen, vi var på reportageresa till Luleå och stod i en lada på vischan när min telefon ringde. Jag hade en Magnum 44 revolver i handen. Jag svarar och hör en chef som blivit galen. Av lycka. Vi vann!
Jag brände av alla mina skott så att till och med Dirty Harry hade blivit impad, min axel minns än rekylen. Sedan firade vi på ett sånt sätt som Luleå aldrig glömmer men som vi har något diffusa minnen av.
Nu när jag har börjat minnas det jag minns så inser jag att det viktigaste minns jag ju ändå. Ha en fin söndag.
Titti Schultz

Skulle du vilja läsa fler krönikor hittar du några HÄR!

Det var bara det.

/Titti.