”Det” är i det här fallet jag själv. I går genomförde jag och min kompis Maria Enhörna Maraton 2015. Vi är inga långdistansare. Vi är knappt kortdistansare. Men det var min dröm som skulle förverkligas, det har jag berättat om tidigare. Maria kom tidigare i somras med idén om att göra ett eget maraton, ett eget maraton så jag skulle få möjligheten att helt presigelöst faktiskt genomföra den klassiska distansen och hon skulle gå med. En riktig vän.

Halv åtta i går gick starten, något försenad på grund av toalettbesök (nerverna). Idel glada miner. Vi hade tagit ut en rutt på 42 200 meter, exakt ett maraton. Vi hade kartor, vi gick fel direkt. Sedan struntade vi i kartorna och bara gick och vi hamnade på de mest oväntade ställen. Eller gick och gick, i början joggade vi en hel del, ”tantjoggade” för att vi skulle orka länge. Det klarade vi hyfsat. Sedan började vi få ont och då gick vi på det stora hela resten.

Loppet i ett tidigt skede.

Vi passerade vackra platser…

…och vilda djur.

Som du förstår är det här inte en del av den uttagna rutten. Nej, här är vi på väg för att försöka ta oss till den, rutten. Jag glömde för en stund min ormskräck och traskade på i det höga gräset, stigen försvann strax efter att den här bilden togs.

Utan någon större förvarning återfann sig Maria och jag oss i det här…

Vi lät oss inte nedslås. Nej, vi ringde serviceteamet (våra killar) och bad dem komma med torra skor och strumpor. Det var lite klurigt att beskriva var vi var. Men vi traskade vidare med kippande blöta kliv och de hittade oss.

Ombyte och påfyllning av vätska och vi mumsade i oss lite grillad kyckling, en mugg blåbärssoppa och tog med ett ägg for the road. Fest!!

Nästa överraskning. Vi svängde in på en liten avstickare för att vi skulle kissa (telling it like it was) och hittar en dusch, vilken service, men lite tidigt med dusch för oss som hade en bra bit kvar…

Taxinge Kyrka.

Från Taxinge Slott skulle vi hitta en väg som började ta oss hemåt igen. Det blev nästa äventyr för trots att vi frågade om vägen hamnade vi…

…på Taxinge travbana! Jag kommer aldrig att begripa riktigt hur det gick till. Vi tog den ett varv.

Ungefär här tog ljumskarna slut på oss båda två. Alla former av fotografering upphörde också. De flesta bilderna är tagna upp till tre mil, sedan orkade jag knappt titta i mobilen ens för att se hur mycket det var kvar på vårt maraton. Det gick inte fort där i slutet… Förutom ljumskarna hade jag ont i höger knäled och höger vrist, vi hade båda blåsor under tårna. Vi pratade något mindre kan man väl säga men Maria fick mig ändå att skratta flera gånger även när det var som värst. Jag är osäker om jag peppade henne något alls där på slutet. Jag är så jäkla glad att vi gjorde vårt eget maraton och jag är så impad av Maria som var asstark, även psykiskt. Jag tappade mentalt långt före henne. Hatten av Maria!!

En dryg arbetsdag senare klev vi över mållinjen, hand i hand.

Jodå, vi fick till de sista 200 metrarna också men då hade jag inte en tanke på att ta någon mer bild.

I dag har jag riktigt ont i knäleden, jag har nog dragit på mig en inflammation där och i vristen. Jag smetade på lite Voltarengel och kan nu också glädja mig åt nässelutslag! Ännu en överraskning. Vilken grej. Men ändå så nöjd och glad. Och om jag inte sitter ner utan går hela tiden så känns det bättre.

Min respekt för långdistansare är nu ännu större. Om det gav mersmak?  Inte än… Det är mycket möjligt att det inte blir något Enhörna Maraton 2016. Men jag är stolt och glad att vi genomförde den här maratondagen, vi övervägde aldrig att bryta, inte ens när det var riktigt jävligt (pardon my French) vilket det var ett bra tag på slutet.

Hurra! /Titti.