Jag har alltid velat springa ett maraton. Jag har sprungit massor under årens lopp, När jag var runt 25 så sprang jag mest hela tiden, tränade som en tokig. Älskade det. Åt som en häst. Härliga tider. Det bästa jag vet är att känna mig stark och att jag orkar. Jag tänkte att jag en vacker dag skulle springa ett maraton, men jag sköt det hela tiden på framtiden, ”det där kan jag göra sedan”. Jag sprang mindre en period och så började jag träna igen och den här gången gick det inte alls lika lätt, jag började gå sönder i kroppen. Ont i höfter och ont i fötterna och ont i benen. Jag kände mig jättegammal. Värst var det i smalbenen. Återkommande benhinneinflammationer och till slut blev de aldrig bra. Jag var alltid helt stum i benen. Alltid mer eller mindre ont och ingen kom på vad som var fel. Det finns inte en ortopedavdelning i Stockholm som jag inte sett. Jag har tvingat till mig läkares mobilnummer och tjatat, googlat och letat hjälp. Jag hade hittat något som jag trodde att det kunde vara men alla läkare avfärdade det. Jag pratade lite om det här på jobbet i radion och flera lyssnare tipsade om och trodde att det var samma sak som jag. Till slut hamnade jag hos en doktor på Sophiahemmet i Stockholm, jag beskrev mina symptom och det första han säger är, ”kan det inte vara compartment syndrome”? Jag smällde nästan av, alla andra hade alltså sagt tvärnej på det. Under ett par års tid! Vi gjorde de tester som behövdes för ett tydligt besked, det var inte roliga tester, och testerna gav tydliga besked. Jag var ett glasklart fall och det blev operation av båda smalbenen. Problemen borta! Fantastisk känsla att kunna gå som vanligt och långt igen.

Helt problemfritt är det inte, jag går fortfarande lätt sönder och jag håller dålig ortopedisk kvalité som en doktor med värme sa till mig en gång. Jag skojar gärna om det. Jag springer helt enkelt inga långlopp, det har jag accepterat. Inget maraton alltså. Det var den drömmen. Och det har grämt mig lite.

Det med maratondrömmen berättade jag för min kompis Maria i helgen när vi var ute på en kombinerad powerwalk/jogg. Vi tar gärna några såna vändor tillsammans när vi är på landet samtidigt. Det var Maria som föreslog EnhörnaMaraton! Enhörna är området där vi har våra sommarställen. EnhörnaMaraton går av stapeln om ett par veckor, det är helt presigelöst, det får ta ur lång tid som helst. Vi håller på och tar ut rutten, vi går hemifrån på morgonen och går och joggar lätt tills vi lagt 4,2 mil bakom oss. På så vis får jag förverkliga min dröm utan tidspress, publik och krav som jag vet att jag skulle sätta på mig själv och som skulle göra att jag drev mig hårdare än vad kroppen skulle gilla. Jag är väldigt mycket tävlingsmänniska. I det här fallet är mitt enda mål att faktiskt genomföra vårt eget ihopsatta maraton. Våra respektive kommer med vätskekontroller och lite energybars. Sedan traskar vi vidare. När vi gått 4,2 mil så får samma killar komma och hämta upp oss. 🙂

Jag ser fram emot det här sjukt mycket!! Håll tummarna. Och jag återkommer så klart till EnhörnaMaraton med alla detaljer här! Det pågår till exempel ingen särskild uppladdning, träningen fortsätter som vanligt och vårt lopp blir en bonus med extra vila efter. Det är min plan. Och att jag ska äta pasta i två dagar innan vi ”startar”. Och gröt till frukost på själva maratondagen.

Apropå våra morgonrundor, det händer då och då saker som innebär att vi måste gripa in. Ofta har det med hästar att göra. Vi passerar några gårdar och hästarna rymmer i bland. Det kan stå en stor jäkla brun häst mitt på vägen till exempel. Det hände mig en morgon när jag var själv. Jag är inte så bra på hästar, men jag är en baddare på hundar så jag testade lite hundkommandon. Då kom den springande och jag kissade nästan på mig, det är stora djur! In i hagen lockade jag den till slut. I morse stod det ett föl utanför hagen och mumsade gräs som som var grönare än inne i hagen. Hej ,sa vi och han tittade på oss och kom fram och hälsade. Trevligt, tills han försökte mumsa i sig Marias arm. Sedan hälsade han på mig och ville mumsa på mig också. Han hade en lika imponerande tandrad som Lionel Richie. Han ville INTE in i hagen igen. De är starka redan som föl… Han var också den enda som hade grimma på sig och vi fattar varför, han är den bångstyriga sorten. In i hagen med honom trots motstånd och det gulliga var att han mamma blev så glad, det blev alla hästarna. Väldigt roligt att se.

Hur som helst, I HAVE a dream. Igen.

/Titti.