Jag har alltid velat springa ett maraton. Jag har sprungit massor under årens lopp, När jag var runt 25 så sprang jag mest hela tiden, tränade som en tokig. Älskade det. Åt som en häst. Härliga tider. Det bästa jag vet är att känna mig stark och att jag orkar. Jag tänkte att jag en vacker dag skulle springa ett maraton, men jag sköt det hela tiden på framtiden, ”det där kan jag göra sedan”. Jag sprang mindre en period och så började jag träna igen och den här gången gick det inte alls lika lätt, jag började gå sönder i kroppen. Ont i höfter och ont i fötterna och ont i benen. Jag kände mig jättegammal. Värst var det i smalbenen. Återkommande benhinneinflammationer och till slut blev de aldrig bra. Jag var alltid helt stum i benen. Alltid mer … Läs mer