Gävle, born and raised. 

Jag säger fortfarande att jag åker hem när jag åker hit. Ändå flyttade jag till Stockholm 1996. Stockholm är också hemma. Mera hemma. Men det tog över ett år innan jag började kalla Stockholm för hemma, det var inte kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig riktigt gillat Stockholm. Det tog lång tid. Nu gillar jag det och nu är det hemma, fast den här helgen är jag hemma i Gävle. Jag hälsar på mamma och pappa och jag hälsar på ännu en av mina bästisar (har som jag nämnt fem bästisar, fem kvinnor jag inte klarar mig utan). Här i Gävle är det Sanna som bor.Vi har pratat oavbrutet sedan jag kom i går, det finns alltid mycket att prata om, vi brukar hålla runt tre samtalsämnen i luften parallellt, split prat-vision på hög nivå. När man inte ses så ofta som man vill måste man vara effektiv när det händer. I kväll ska vi ut och göra stan…. Så gott det går. Jag vet inte vart man går eller vad man gör men jag tar rygg på sällskapet.

Innan jag börjar färglägga ansiktet för kvällens bravader bjuder jag, med blandade känslor, på några bilder på bilder (!!) jag hittat hos mina föräldrar i dag. Håll i dig…

 Någon fick blåhålla korgstolen så att jag och min något runda figur inte skulle trilla baklänges med stolen ovanpå. Tycker inte att man ser att det är jag. Det är helt ok. Håret… Jisses.

Konfirmationen. Vart tog den här pojken vägen? Det var stort drama innan, jag att vägrade ha klänning, till slut enades mamma och jag om ett par vita byxor och en vit tröja som var väldigt mycket 80-tal. Den syns så klart inte på bilden. Har sällan varit mer obekväm. Konfirmerade mig mest för att morfar ville att jag skulle göra det, jag tyckte mycket om min morfar. (Det där med att morfar gärna ville att jag skulle konfirmera mig kan också ha varit något alla lurade i mig! Minns inte att morfar någonsin nämnde något om konfirmation.) Jag kan knappt själv se att det här är jag och när jag visade bilden för Sanna höll hon på att skratta ihjäl sig!!! Hon skrattar fortfarande… Mina tänder ser inte ut så där längre… Hur kan sånt ändra sig så mycket utan att jag gjort något åt det? Hela munnen är helt olik min. Jag ser verkligen ut som en kille, kan vi ha fått fel kort?

 Studenten. Mycket kort hår. Hur tänkte jag? Och läppstiftet? Och återigen, munnen! Min mun ser inte ut så där heller längre, märkligt. Hur mycket kan en mun ändra på sig egentligen? Jag ser mycket mild och fin ut, blid – alltid lurar man någon, tänkte jag nog.

Hur länge är det förresten egentligen rimligt att såna här bilder står framme i föräldrahemmet? Jag tycker att bilderna har jobbat övertid länge länge länge, mina föräldrar verkar tyvärr vara av en helt annan åsikt.

Nu är det dags att börja ladda för kvällen! Hoppas du har en härlig helg, berätta gärna vad du hittar på.

Kram, T.

(Fotot högst upp är från lekis, Almgården. Min fröken sa att man skulle göra något på bilden. Vill du rita, minns jag att hon frågade. -Nej, sa jag. Vill du trä ett halsband, frågade hon då. -Nej, sa jag. Det syns inte nu som bilden är skuren men det slutade med att jag vävde en matta till dockskåpet. Tidigare på dagen hade jag trampat in ett häftstift i hälen och övervägt att skita i alltihop. Konstigt ändå vad mycket man minns från det att man var liten om man bara funderar en stund. Notera hjälmen jag har på huvudet, vilken frilla!! Men blankt, jag ger lystern två tummar upp. Kan ha varit Timotej. Jag älskade det där bärnstenshalsbandet, mycket vuxet tyckte jag att det var. Precis som jag.)