En flicka kan väl få drömma…

Första gången jag sa att jag skulle bli journalist var jag 12 år gammal. Det höll i sig och så blev det. Jag pluggade till journalist i London och jag har jobbat med nyheter men sakta och säkert har jag hamnat mer och mer bestämt i programledarjobbet som också är en sorts journalistik även om jag nog från början trodde att journalistkarriären skulle vara på ett sätt mer seriös och mer åt det grävande och granskande hållet. Men när man blir kär blir man kär och jag älskar mitt jobb, nästan alla dagar och missförstå mig rätt, jag tar mitt jobb mycket seriöst! Men jag räddar inga liv och jag kan inte laga trasiga kroppsdelar.

Om jag inte varit journalist så hade jag förhoppningsvis varit kirurg. Jag har fascinerats av kirurgi sedan jag var ganska liten, det har aldrig varit läskigt, bara väldigt spännande. Jag hade Jan Myrdals hjärtoperation inspelad på VHS och den operationen tittade jag på igen och igen till videokassettbandet (jag sa att det var länge sedan) tuggades sönder inne i videon, jag blev förtvivlad. Då var jag väl 15 år eller så. Nu finns den på You Tube! (Inget för den känslige dock.)

Det har funnits tillfällen när jag verkligen allvarligt tittat på vad som skulle krävas för att utbilda mig till läkare och kirurg och hur skulle vägen dit se ut? Den är naturligtvis lång. Minst 12 år och för något år sedan var det nära att jag rullade igång den resan. Men ändrade mig, det finns så mycket annat jag vill hålla på med och uppleva men det mesta skulle behöva läggas åt sidan och jag var inte villig att göra riktigt alla de uppoffringar som skulle krävas. Men jag undrar hur det hade varit att vara Dr Schultz.

Efter att jag bröt min arm innan jul opererades jag två gånger på Södertälje Sjukhus och jag har fortsatt åka dit för återbesök och jag träffar en arbetsterapeut där med jämna mellanrum. Vid ett av mina återbesök med läkaren som gjorde operation nummer två, Björn Cars, så satte jag väl i gång och berättade hur fascinerad jag är av det som han och hans kollegor gör på dagarna. Jag tycker att ortopedi är särskilt spännande, både rejält och finlir liksom. Jag gissar att jag väl nästan tvingade Björn till att säga att han skulle titta på om jag kunde få komma och vara med under en operation.  Björn är en man som står vid sitt ord, han pratade med dem som bestämmer på Södertälje Sjukhus och det gick att lösa att jag skulle få vara med och det är vad jag har ägnat eftermiddagen åt i dag! Vilken grymt fantastiskt spännande, intressent och galet bra eftermiddag!

Jag vill för ordningens skull noga understryka att allt skötts enligt konstens alla regler, patienten gav sitt tillstånd till att jag fick vara där, patienten sa också ok till att det fotades i operationssalen. Jag har också skrivit på alla möjliga diskretionsintyg och skrivit på papper som gör att jag ålagts samma tystnadsplikt som all annan sjukvårdspersonal har. Jag hade lovat och intygat på allt jag äger och har om det hade krävts för att få vara med!

Vi (jag säger vi även om jag naturligtvis inte bidrog med något vettigt) opererade en fot, en tå som inte funkade som den skulle stelopererades så nu kommer patienten att kunna dansa igen, om sex veckor eller så.

Här kommer lite bilder från den här fantastiska eftermiddagen, det är inga läskiga närbilder eller så, du vågar fortsätta kolla pappa!

 En underbar bild på mig och så här skulle jag alltså se ut hela dagarna om jag var kirurg, hissnande tanke! Men ändå kittlande. Min opererande kollega för dagen, kirurg Björn Cars, valde mössfri look vid det här tillfället. Han har varit med förr.

Jorå så att, man har ju kollat en del på Greys Anatomy och här är jag igång och tvättar händerna enligt konstens alla regler. Björn var mycket noggrann och jag jobbade med armbågen på kranar och tvålpumpar som någon som aldig gjort annat… än tittat på Greys Anatomy!

 Då har vi parkerat oss i operationssalen som var nästan alldeles ny. Jag sitter i mitten och vet inte vad jag ska göra av händerna som synes. Björn har patientens fot i ett fast grepp. Innan allt opererande började fick alla i rummet berätta vilka det var, det lät lite udda när en person sa; jag heter Titti, jag är programledare. 

Jag kikar ut genom en liten glipa, ingen annan körde med så liten glipa. Ingen sa något. Det är tydligen min grej helt enkelt… Nu kör vi.

Nu jäklar. Jag är med. Doktorn har lagt snittet och skär sig ner mot skelettet. Jag  (till vänster i bild) får efter och med noggranna instruktioner assistera och bränna blodkärl. Låtsas att jag är doktor på riktigt.

 Jag får nu hjälpa till att hålla i saker. Sårhakar till exempel. Björn placerar den där den ska vara och sedan håller jag. Hårt och fokuserat. Sårhakandet hjälper till att hålla hud och senor och sånt borta när Björn ska såga i skelettet. En sårhake kan lyfta upp en del av benet i foten som det ska sågas i också. Inser att min insats inte är på något sätt avgörande för att det här ska gå bra men jag känner mig väldigt viktig. Låtsas att jag är doktor på riktigt.

 Doktor Björn sågar bort bitar av skelettet i tån och sätter i stift och skruvar som ska fixera tån för alltid. Jag jobbar sårhaken med stor koncentration. Låtsas att jag är doktor på riktigt.

Foten ”vi” jobbade med i genomlysning. Stiften som är inborrade i foten visar vägen för skruvarna som ska in där. Stiften stack liksom ut ur foten där foten låg på bordet, galet hur det går till. Galet på bästa sätt. Notera blodet på min fingertopp, opererar man så gör man. Jag låtsas att jag är doktor på riktigt.

Björn syr i hop snittet, både invändigt och utvändigt. Jag får klippa sytråden, suturen – jodå, snappade upp lingot lite även om min latin inte riktigt  flyter. Invändigt klipper man två millimeter från knuten, utvändigt klipper man fem millimeter från knuten. Jorå så att. Låtsas att jag är doktor på riktigt.

Operationen tog i runda slängar en timme och i hemlighet var jag lite ledsen att underbart var så kort. Att få möjlighet att vara med om något sånt här känns nästan overkligt. Jag kommer nu att banka huvudet i väggen ett par gånger, jag skulle ha dragit igång min läkarkarriär medan tid var. Att kunna hjälpa människor på det här viset med allt i från sådant som gör att människor får ett bekvämt liv igen, som operationen i dag, patienten kommer inte att ha ont i foten längre, eller hjälpa människor som råkat ut för ett trauma. Som när jag bröt min arm, den var väldigt väldigt trasig men Björn och hans kollegor lappade allt de kunde och nu funkar den bättre och bättre. Tacksam är jag och jag avundas all sjukvårdspersonal att kunna hjälpa människor på det viset. Det låter kanske högtravande, religiöst eller präktigt, men då får det vara så.

Lite ditt och datt som inte används längre…

Mitt skåp. Låtsas att jag är doktor på riktigt.

Jag tror att det blir svårt att somna i kväll, många och spännande intryck. Jag har i dag petat med mitt högra pekfinger på en människas skelett, en sågad yta och en naturlig yta som skulle fogas samman, där har jag varit med mitt finger. Vilken grej. Skelettet var väldigt jämnt och lent. Jag har sett olika hudlager och fettlager skäras upp, tittat på den stora senan i stortån, följt läkares och sjuksköterskors rutiner. Vilka jäkla proffs! Vi ska inte ta de här människorna för givna, jäklar vad de sliter. Vi hann knappt lämna operationssalen förrän ett nytt team köade upp för nästa operation.

Tack Södertälje Sjukhus och tack doktor Björn Cars för att jag fick den här möjligheten. Jäklar vad roligt jag haft! Spännande och fascinerande! Jag kommer att tjata hål i huvudet på min omgivning med alla intryck och tankar, härligt! Som vanligt var alla jag träffade fantastiska, glada, positiva och generösa med sin tid. Jepp, jag är impad.

Tack tack tack.

Respekt.

/Titti. (Låtsas inte att jag är doktor längre.)

P.S. Det är bara att ringa om ni i Södertälje behöver någon som frågar tusen frågor och håller i sårhakar någon mer gång, jag har konstant jour! Och om det är så att du som läser det här ska operera något och till varje pris vill att jag närvarar så kommer det att kunna ordnas…