I dag ringde doktorn och informerade om att mitt största problem är min brist på tålamod. Om ett år vet vi på ett ungefär hur bra eller dåligt det kommer att vara resten av livet med den här handleden. Inte ännu alltså. Ska rabbla det som ett mantra för mig själv. Men något är det som gör ont där inne så de röntgade för säkerhets skull. Alla är ganska nöjda med bilderna. Möjligen går en skruv lite för nära leden, ja du ser själv på den senaste röntgenbilden här ovanför. Möjligen är det för att skelettet fortfarande  inte riktigt läkt klart. Att det aldrig blir riktigt bra har jag vetat från det att jag vaknade upp efter första operationen av två den 20:onde december förra året. På bilden här ser du mig på ett ganska behagligt humör, operation två är klar, de har så mycket de pumpar i en och jag var väldigt positiv och tillfreds. Med armen i ett så stort paket var en selfie det enda raka, så resonerade jag. Jag gör nog inga fler vanliga armhävningar i mina dagar. Att skruva locket av burkar kommer inte att vara helt lätt om ens möjligt, jag skruvar inte i några skruvar på gammeldags vis i första taget. Skruvdragaren är min vän. Var rädd om handlederna är mitt tips. Jag drar storyn lite kort och det blir några bilder, kanske kan du tycka att de är lite äckliga, var beredd.

Det började med att jag klev ut på en liten trätrappa framför vår gäststuga på landet, fötterna försvinner åt vänster, jag faller huvudstupa framåt åt höger och landar över en dammsugare jag burit på. Jag landar alltså på altanen och mellan mig och altanen ligger dammsugaren så jag slår av armen över den, det gjorde väldigt väldigt ont. Det blev cirkus, jag kunde knappt komma upp från marken, så fort jag rörde mig minsta lilla  höll jag på att svimma. Till slut fick Erik in mig i bilen och vi körde till Södertälje Sjukhus som jag bara hade dåliga erfarenheter av men det blev succé! Allt och alla var fantastiska, jag är så otroligt tacksam. Alla, från den första sköterskan som tog emot på akuten till sköterskan som vinkade hej då när jag morfinpumpad åkte hem på eftermiddagen dagen innan julafton, alla var alldeles fantastiska. Lyhörda och fantastiska läkare, röntgenmänniskor, och ännu fler under- och sjuksköterskor. Även om det är ett väldigt tjat om man varit på toaletten. Jag har svårt för det, pratar sällan med någon överhuvudtaget om mina toalettbesök, här ville man ha alla detaljer och jag fick höra allt om salsgrannarnas framgångar på toaletten…

Röntgenbilden här ovanför var den första som togs, så spretade det ganska ordentligt, ändå hade man försökt dra benen i armen rätt. Det gick inte…

Nu ska jag leva tillsammans med den här metallbiten resten av livet. Titta strax till höger om den nedersta spetsen, där anar man ett hål. Där satt en skruv från den första metallplattan, den de sedan bytte ut ca ett dygn senare till den du tittar på nu.

Tre veckor och en USA-resa (!) efter brottet tog man bort gipset och stygnen. Kände inte riktigt igen min handled… Den fick en ny form. Den har fortfarande och kommer alltid att ha en ny knöl som är i vägen och den är generellt lite tjockare.

Nu ser ärret ut ungefär så här, lite mindre rött bara och svullnaden är borta.

I torsdags hälsade jag alltså på här igen.

Också i torsdags.

Jag vet inte hur intressant det här var för dig, men nu vet du vad jag pratar om när det handlar om handleden. Det kommer ju att fortsätta snurra saker runt den här handleden ett bra tag. Jag fortsätter följa min arbetsterapeuts instruktioner och hoppas, håller tummarna och blir irriterad över att det går så lååååååångsamt!

Kram/

Titti.