I göteborg bor en av mina bästa vänner, Pärnilla, och hennes familj. I fredags tog jag bilen ner för julklappsbyte, adventsmys och allmänt häng. Det blev som det alltid blir, succé!

Jag kom åkande direkt från Gävle (där jag varit och firat min mamma som fyllt år) och passade på att ta med några användbara souvenirer.

Passar alla!

Martin har just kommit hem från Japan och middagarna den här helgen har varit fantastiska. Här har vi just börjat lite försiktigt på en fyrarätters med starka japanska influenser och smaker. Fantastiskt gott. (Jag sitter på min vanliga plats, i kökssoffan mellan Lova och Tindra (mitt äldsta gudbarn) och så har det varit sedan de var små och bestämde att så skulle det vara. Jag sitter gärna kvar där.

Efter middagen kastade vi oss över gamla hederliga fotoalbum. Pärnilla och jag lärde känna varandra i London när vi var au pairer, vi var väl 19, 20 år gamla. Och en match made in heaven. Efter att vi varit au pairer klart delade vi och några andra kompisar ett hus i södraste London också i några år. Vi kollade nog ett par hundra bilder och ja det var mycket minnen och en skrattfest som krävde lustgas. Vilken jäkla lyx! Här står vi otroligt coola vid Thamsen, du anar Towern i bakgrunden. Men komma mina skor, de hade jag köpt på Kos…

Och så en gång i en provhytt 1994. Jag minns att Pärnillas mamma som var på besök i London tog bilden och jag köpte den där toppen. Jag var färggladare förr i tiden.

Älskade den där frisyren. Jag var ”hårmodell” hos Vidal Sasson. En tjej som hette Charlotte klippte mig under ett år, jag var en del av hennes examensarbete. Jag var hennes ”Scancinavian Hair”, mjukt och fladdrigt alltså, Hon klippte mig var tredje vecka och det blev kortare och kortare. Men framför allt var det gratis. Jag snappade ju upp en del där under klippningarna så det var jag som klippte Pärnilla, min specialité var luggar. Jag hade också ett imponerande manspread…

Det hände helt obegripliga saker i det där huset vi bodde i. Det här är Pärnilla och Erik, Erik bodde också i huset och han jobbade på ett vaktbolag och om de vetat på det bolaget hur vi lekte med hans uniformer när han inte var på jobbet. Den här bilden tog jag från mitt skrivbord där jag försökte plugga när de här två stormar in. Först brottas de en stund (det gör Pärnilla gärna med alla och fortfarande) och sedan började leken, vi sitter bredvid varandra på en buss på väg till jobbet. Jag vet inte varför det här var så roligt men jag skrattade då och jag skrattar nu.

Några av oss som bodde i huset och några kompisar på besök. Vad har jag på mig!!! Kostymen var en gammal herrkostym som jag ”fyndat” second hand. Den satt knappt uppe. Och kragen! Och Erik verkar ha tre nummer för stora byxor. Underbart. Adressen var 105 Gracefield Garden och vi var de enda spå hela gatan om inte hade såna där vita tunna netcurtains, spännande tyckte folk som ogenerat glodde in. Vet att en i huset moonade (vi var unga och någon av oss var väldigt spontan – det var INTE jag) åt några en gång. Det gloddes inte mindre efter det så det fick inte önskad effekt….

Var vi med i någon sekt??? Nej det var vi inte. Vi är i alla fall i vår något eftersatta trädgård och vi har tydligen burit ut en stol för att ta den här trevliga bilden. Kragen! Igen! Ser inte klok ut! Våra grannar sa någon gång att de tyckte att vi var lite annorlunda. Nu förstår jag vad de menade.

Alla. Det var vi fem som bodde längst tillsammans där i Streatham i södra London. Jag har de här åren på en väldigt speciell plats i hjärtat. Vi var unga, växte upp och i hop, de flesta jobbade och jag pluggade journalistik på universitet. Det var jobbigt, hemskt, ångest, svårt, fattigt, fantastiskt, varmt, glatt, galet, vansinnigt roligt och det bästa jag gjort. Och nu mins jag nästan bara det som var roligt. Och lite av det som var jobbigt. Julia, Pärnilla, Erik, Stephan och jag. Så mycket tankar, känslor och garv med de här bilderna. Är det så att allt man gjorde när man var tonåring och när man är 21, 22 och så känns mer i hjärta och hjärna än annat man upplever senare i livet. Jag tror det.

Jag hade verkligen kort hår. Halsduken har jag kvar. Älskar den ännu. Det dyraste jag köpt i mitt liv, då. Bra kvalité.

Och så en bild som togs för 14 år sedan. Ser du hur otroligt stolt jag är? Det är förstås Tindra Viola Thompsons dopdag. Vi är i Glasgow och i en katolsk kyrka och jag har just svarat på frågan ”Do you renounce satan and all of his work?” I do, sa jag. Satan ska inte få komma i närheten av Tindra nämligen. Tindra är en perfekt tjej i tonåren nu. Hon vill bara vara sina kompisar, hon kan bli sur på nolltid, har utmärkt kontakt med sin telefon och är som gladast men sina kompisar och hon har ”nära vänner” som är killar. Det gör mig glad. Jag var likadan, det var roligt. Hon är också grym på fotboll och innebandy, det är häftigt. (Jag var usel på alla sporter och det sitter i.)

Härliga dagar i Götet! Täck Pärnilla, Martin, Tindra och Lova.

Kram.!