Jag är tillbaka på landet och allt är som det ska igen. Lugnt. Sol. Varmt. Jag och min mycket goda, galna, roliga och smarta vän Maria tar oss traditionsenligt en powerwalk. Vi hade massor att prata om på första rundan så det blev inga topptider men vi har inte setts ordentligt på nästan tre månader. Ho har bott på Mallis i drygt två månader och lagom tills hon kom hem åkte jag till England på bilsemesterturné. Sporty och Sporty. Blank av solkräm och rödnäst – nu är det semester på allvar. Mitt bästa köp, används flitigt! Sommar! /Titti
#MakeaPromise
I går visade lyxiga Louis Vuitton det halsband och armband man designat och där en stor del av pengen går till Unicefs, FNs barnfonds, arbete i världen, Louis Vuitton for Unicef. Det är viktigt att alla som kan engagerar sig, både i stort och smått. Smyckena är i silver och väldigt fina, de är också ganska dyra men det finns många som har råd med det och det är särskilt bra när de köper dyra vackra saker där en stor del av pengen går till barn som behöver hjälp. Och många vill köpa halsbandet och armbandet, så många att det redan är slutsålt och många har satt upp sig på väntelista. Jag är ju engagerad i Unicef, jag försöker berätta om deras arbete så ofta jag får tillfälle. De riktar sin hjälp till platser där den verkligen behövs NU, plötsligt … Läs mer
En bättre torsdag
Jag törs nästan inte ropa hej men nu är jag i alla fall nästan frisk. En seg och rejäl förkylning har förstört mina dagar i flera veckor. Jag har jobbat och sedan har jag bara åkt hem och däckat. Allt roligt har fått ställas in. I dag var det dags för något roligt igen, lunch med Maria. Vi slog till på Wienercaféet på Biblioteksgatan. Det var ingen större rusning (det är det ofta annars) och det passade oss bra för då kunde vi sitta länge. Marias fisksoppa. Jag åt paj men den var inte fotogenique… Jag har blivit utmanad att inte äta något godis under februari. Vidrigt är det. Eller i alla fall väldigt tråkigt. Jag älskar ju mina chokladbitar här och där och mest hela tiden men jag har svårt att stå emot en utmaning. Skulle inte jag kunna … Läs mer
En liten sväng på stan
Vi gjorde stan, min vän Maria och jag, vi skulle leta julklappar och letade gjorde vi. I timmar. Men vi hittade mest grejer till oss själva… Jag köpte till exempel en fuskpäls som ser ut lite som en ko som skiftar i blått. Det låter väl som ett klipp va!? Eventuellt visar jag den. Om jag bestämmer mig för att den är så knäpp att det blir kul och jag behåller den. När vi knallat runt i fem timmar, Maria köpte stora ”coffeetable”-böcker så det blev som ett smärre fyspass, var vi hungriga. En ganska sen lunch intogs vid fyratiden på Sturehof. Det var väldigt bra stämning… Delar av shoppingen anas i hörnet där i bakgrunden. Men bordsskicket Titti, bordsskicket! Kaos! Tra la laaa… Varannan vatten. Vi åt ju en del fast föda men övergick till att dricka lunch och … Läs mer
Bara en liten detalj…
Du vet det där maratonet jag genomförde i lördags. Jag nämnde ju Taxinge travbana… Festligt att runkeeper kallar det Saturday Walk. Det är ingen promenix jag gör om på ett tag. I detta nu håller min stortånagel på vänster fot på att försöka explodera bort från tån. En upplevelse… Galopp och trav, jag sätter av… /Titti
It´s alive!
”Det” är i det här fallet jag själv. I går genomförde jag och min kompis Maria Enhörna Maraton 2015. Vi är inga långdistansare. Vi är knappt kortdistansare. Men det var min dröm som skulle förverkligas, det har jag berättat om tidigare. Maria kom tidigare i somras med idén om att göra ett eget maraton, ett eget maraton så jag skulle få möjligheten att helt presigelöst faktiskt genomföra den klassiska distansen och hon skulle gå med. En riktig vän. Halv åtta i går gick starten, något försenad på grund av toalettbesök (nerverna). Idel glada miner. Vi hade tagit ut en rutt på 42 200 meter, exakt ett maraton. Vi hade kartor, vi gick fel direkt. Sedan struntade vi i kartorna och bara gick och vi hamnade på de mest oväntade ställen. Eller gick och gick, i början joggade vi en hel … Läs mer
Enhörna Maraton
Nu är det dags. Halv åtta går starten i Enhörna Maraton 2015. Kanske blir det en tradition, kanske gör jag det aldrig igen. Du kanske minns att jag berättat om den här idén tidigare? Jag har varit lite besviken över att jag aldrig skulle kunna förverkliga en dröm jag haft länge, att springa ett maraton. Anledningen till att jag tänkt att jag inte kan det är för att mina ben helt enkelt inte håller. Jag har i perioder sprungit mycket och varit i löjligt bra form, de perioderna tänkte jag, ”att jag ska springa ett maraton”. Men jag tänkte också att ”det kan jag göra sedan”. Och så gick tiden och så började jag gå sönder. Benhinnor som ständigt krånglade, jag har opererats för compartment syndrome i båda smalbenen och knäna knastrar. Listan har lite för många punkter. Jag är … Läs mer