Ett morgonprogram, a true story.

Påskledigt betyder att jag inte ser mina morgonprogramskollegor på ett par dagar. Det tycker vi alla är skönt. Man blir väldigt less på varandra, vi ses så himla mycket, vi är beroende av varandra och vi sitter i studion tillsammans i fem timmar och sedan sitter vi på redaktionen tillsammans och planerar dels nästa dags program och dels planeras det längre fram än så. Sedan har vi alla möten som vi går på. Det är liksom inte som med alla andra kollegor på radion som jag ju också träffar varje dag men dem är jag ju inte uppe i hela tiden, man ses vid kaffeautomaten och snackar loss lite och sedan gör man olika saker. Med Roger och Ola är jag liksom mer sammanfogad vid höfterna. Ola kallar mig och Roger för mamma och pappa och Roger säger att  jag är det närmaste en fru han någonsin kommer att komma. Jag brukar konstatera att vi borde ha skilt oss för länge sedan. Så där håller vi på. Jag och Roger har jobbat i hop sedan 1994 och vi har gjort morgonprogram tillsammans sedan 2000. Du fattar… Vi behöver bara titta på varandra så vet vi vad den andra tänker. Det är både bra och jobbigt. I bland vill vi mörda varandra, jag vågar säga att känslan är ömsesidig. Vi håller tillbaka den impulsen för vi är helt på det klara med hur bra vi är tillsammans, vi och Ola. Vi kan bråka i vår lilla grupp så det står härliga till, så där som man i normala fall bara bråkar med människor som man kanske är släkt med, syskon och mammor och sånt tänker jag mig. Jag tror att det är på det stora hela bra att vi kan rensa luften på det viset och sedan gå vidare. Det lustiga är också att när saker och ting är stökiga runt omkring oss på jobbet så är vi som en vägg tillsammans och när vi har varit lediga runt fyra av fem eller sex veckor på sommaren så börjar vi sakna varandra. Då ringer någon av oss till de andra och kollar läget. Det är nog ett gott tecken. (Det här med vår lyxigt långa sommarsemester hänger i hop med att vi inte kan eller vill ta ledigt en vecka här eller där under våra sändningssäsonger, vi vill göra ett program som rullar på, som alltid finns där som sällskap, ett program man kan lita på.)

Här kommer några trevliga påskbilder, jag hade med mig påskharar till mina kollegor i dag och även till mig själv. Se vad glada de blev. På bilden t v ser du vår producent Jocke i Hörnet (egentligen heter han Bäckström i efternamn), Ola och så Roger som gjorde sin bästa påskhareimitation. (Vi har en programassistent också, Carolin, men hon hade tagit tåget till Kungsbacka med sin påskhare när fotot togs. Carolin är från Kungsbacka och pratar väldigt västkustkt, det är kul. Med stockholmsöron låter hon lite smådryg hela tiden men det är hon då rakt inte!! Jag är ju för övrigt från Gävle.)

Du kanske undrar om bilden högst upp… Året är 1998 eller 1999, då gjorde jag morgonprogram med två andra killar. Jag hade rött hår i lång page. Det råder som vanligt kreativt kaos i studion. Notera julkorten på väggen, förr skickade lyssnare alla möjliga vykort. Jag saknar det. Hur som helst, det var där någonstans jag fattade vilket fantastiskt jäkla otroligt roligt jobb jag har. I bland tänker jag att jag kanske skulle ta och göra något annat men snabbt inser jag att -nähä hä hä häääää, det ska jag inte alls det.  Så nu kör jag rast och vila, från jobbet. I etern hörs vi på tisdag igen. Här hörs vi mest hela tiden! 🙂

Glad Påsk, Titti.