Det här med att ha gudbarn, det är härligt. Roligt och lyxigt. Och något som tynger mitt samvete. Jag har ju fem stycken (Tindra, Victor, August, Emma och Martin) och de är lite utspridda och jag längtar efter dem och tänker på dem ofta men träffar dem för sällan. Men i går var det dags för Emma och Martin, Erik och jag barnvaktade dem medan deras mamma och pappa drog på kalas. Vilken kväll!

Vi byggde saker som det för mig var väldigt oklart vad det var för något och vi körde tåg och bilar på en flexitrack, vi pysslade och klippte ett eget pussel med väldigt många bitar som faktiskt var helt omöjligt att lägga. Och så ritade vi olika djur på beställning. Vi åt fiskpinnar och potatismos och kanariebollar (annat ord för chokladbollar). Sedan tittade vi på film på barnkanalen som det visade sig att de här två var för små för så det slutade vi snabbt med. Då ville de ha glass och då fick de det.

Det samtalades om viktiga saker… Man kan säga att vi fick instruktioner helt enkelt om vad det är som gäller. Hon är så väldigt rolig den här. Lite lillgammal på ett fantastiskt sätt och hon har koll på det mesta. Hennes bror är också väldigt rolig men mer på ett lite knasigt sätt. Han gillar att springa runt saker. En stol till exempel. Och fram och tillbaka. Han är mycket förtjust i sin keps också.

Jag älskar att de älskar böcker. Bästa bästa. Här läser vi På Gården. Den läste vi faktiskt tre gånger. Sedan bytte vi till en bok om en bäbis som hette Ville och avslutade med en bok om en björnfamilj som åkte bil och körde fast i ett morotsland.

Sedan var det dags att släcka och sova. Då snurrade de upp oss fullkomligt. Martin ropade på Erik hela tiden, sedan ville han ha välling, samtidigt började Emma längta efter mamma men jag misstänker att det var ett sätt att vinna tid från att sova. Sedan blev hon ledsen för det är ”omöjligt att sova i en våningssäng” och efter det började hon viska med sin mjukdjurskatt. Jag låg bredvid Martin i underslafen och han gjorde akrobatiska konster som jag försökte avstyra. Emma viskade vidare med katten och jag hörde tyvärr inte vad hon sa till katten men Emma avslutade ofta meningarna med ”det är livsfarligt”. Det hade varit bra att höra vad det var som var ”livsfarligt”.

Till slut somnade de motvilligt men gulligt och de vuxna satte sig som på nålar i en soffa i fall de skulle vakna eller pipa eller ropa på Erik igen. Inget av det hände.

En riktigt bra lördagskväll.

/Titti.