Take a walk on the wild side, fast tvärtom. Det promeneras en del i helgen (påminner om att jag är hemma i Gävle, hemma fast jag inte bott här på tjugo år). Långt och i makligt tempo. Nu får du, som vanligt följa med, när jag varit ute och gått.

Somriga, pappa och Erik. Till höger ser du delar av det som var Hälsinge Regemente, de kallar sig det fortfarande men det är ju ingenting i jämförelse med hur det en gång var, nu är det mest högskola och varför bygger de så fula hus på hela området!?? De senaste studentbostäderna de byggt i Hedvigslund är så fula att jag måste skratta. Sedan blev jag arg och irriterad, varför gör man husen randiga??  Var det någon beige människa som tyckte att det skulle vara piffigt och lite fränt? Folk som bestämmer viktiga saker har ofta mycket mycket dålig smak. Till vänster i bild ser du hur Åkermanskulle börjar torna upp sig. Det var en kapten på regementet som bestämde att det skulle bli en stor jäkla kulle som de värnpliktiga skulle få springa upp och ned för. Jag har också sprungit en hel del upp och ner där men så här års går det inte, ormarna bor där. Jag har också brutit armen där, en av de fyra gånger som jag brutit armarna hittills i mitt liv. Jag åkte pulka och körde rakt in i en stubbe och flög all världens väg.

Vilket gäng… Vi ska öva på att le på groupies. Vi lyckades i alla fall titta på rätt ställe, in i kameran, allihopa samtidigt.

Den här platsen, lite speciell ändå.

Envis björk.

Gustav III fick en bro en gång.

Gavleån får en besiktning.

Hoppas att det tuffar på bra för de här två, vilka de nu är.

Här gick jag på kyrkans barntimmar (dit mamma och pappa nog mest skickade mig för att bli av med mig ett par timmar i veckan och för att mina kompisar gick där, jag kan inte minnas att någon var eller blev troende av de här timmarna). Vi fick kanelbullar och apelsinsaft som smakade strävt och jag fick dricka ur en kaffekopp för att jag ville fast alla andra drack ur glas. Här klippte jag mig i handen när vi pysslade med papper, jag sjöng i kören Prästkragarna klädd i vit polo och ljusblå plisserad kjol, tant Lillian var snäll och petade in lite om Gud och Jesus då och då men det var inte så noga. Jag fick spela en av de vise männen tillsammans med Lena F och någon mer. (Det finns en bild på det här, den ska du få se, jag lägger den längst ner i inläget!) Allt var himla mysigt och jag gillade det mycket. Ändå blev jag ateist. Undrar vad det är som gör att jag minns såna här små saker så bra men inte vet vad jag gjorde för en vecka sedan!?

Klockstapeln i Regementsparken. En gång när jag var 16 eller så gick jag förbi och fick för mig att känna på de små dörrarna och det var upplåst! Jag klev in och klättrade upp till det vita räcket. Det kändes väldigt hemligt. Ja, sedan klättrade jag ner, gick ut och bekymrade mig mycket för om vandaler skulle upptäcka att det var olåst. Funderade på det en stund, sedan gick jag hem.

Det är härligt att vara ”hemma” i bland och minnas viktiga saker.

Kram, Titti.

Och här är bilden, jag och Lena F var vise män, undrar vart den tredje vise mannen tagit vägen? Marie W och Lisa E var något annat: