Ett märkligt hasande ljud följdes av ett brak. Och ett sånt där litet fruntimmersskrik. När jag tittar upp möts jag av den här synen. Det är lite strul med tyngdpunkten i de här solstolarna… Jag kan inte minnas när jag sett något roligare. Till saken hör att min kompis Maria drar gärna till sig uppmärksamhet på alla möjliga sätt men sällan eller aldrig genom att vara spexig, göra trick eller stå på huvudet. Det är hon inte helt bekväm med. Det får mig att skratta ännu mera. Hon kommer liksom ingen vart.

Maria säger till slut med sträng röst, -Kan någon tänka sig att hjälpa mig? Alla är dock upptagna med annat. Hennes sambo Magnus, han med boken, han kan inte hjälpa till just nu. Han ska bara läsa ut kapitlet först (notera den lite besvärade minen på honom). Min sambo simmar. Jag skrattar vidare. Alla tittar på oss. Det enda jag tänker är, jag måste ta en bild jag måste ta en bild jag måste ta en bild. Så det gjorde jag. Sedan hjälpte jag henne upp. Hon var oskadd. Fysiskt. Mentalt tilltufsad. Jag skrattar fortfarande.

Vi tittar på bilden en gång till:

Nu skrattar jag igen. Kanske är jag lättroad. Jag har semester.

/Titti.