I dag var det dags för ett besök på Södertälje Sjukhus igen. Jag har inte varit där sedan i juni. Anledningen är förstås min handled som jag bröt i julas. En evighetshistoria. Även om Birgitta som är ”min” arbetsterapeut säger att mitt tålamod är min värsta fiende. I dag konstaterade Birgitta att en vinkel hade blivit lite bättre men i övrigt är allt oförändrat och ju längre tiden går desto tydligare blir det att som det är just nu med handleden, det är så det kommer att vara resten av livet. Och det är ändå helt ok, säger Birgitta. Jag är inte säker på att jag håller med…

Höggradig dislocerad intraartikulär distal radiusfraktur. Kraftig dorsalblockering, radial dorsal förskjutning och förkortning. 

Så står det i min journal. Det är liksom ett eget språk, doktorslingo. På vanlig svenska betyder det tydligen: jättetrasig.

I dag ville Birgitta tejpa handleden. Det är sån här tejp som elitidrottare har och som kan hjälpa till med lite ditt och datt i muskler, hud mm mm. I mitt fall ska den fräsiga svarta tejpen hjälpa blodcirkulationen och det kommer mjukdelarna där innanför tydligen att uppskatta.De sprätte all världens väg när armen slogs av och en massa skelett gick i massor av små bitar. Det är fint att träffa Birgitta som är en himla mysig person. Men jag undrar vad hon tycker om mina besök, hon visar små små rörelser och jag är bättre på stora, hon är lugn och jag är…mindre lugn. Jag pratar mycket, Birgitta väger sina ord. Men vi har roligt mitt i allt.

Så här ser handleden ut just nu, är du som jag road av skador, operationer och andra otäckheter så finns alla detaljer här! 🙂

Mitt emot Södertälje Sjukhus ligger det här huset, en gymnasieskola. Väldigt väldigt fint.

Kram, Titti.