Det är Förintelsens Minnesdag i dag. En dag som blir viktigare för varje år och där vi alla har ett ansvar, att föra berättelser och människors upplevelser vidare. De som överlevt något av koncentrationslägren blir färre bland oss, tiden har sin gång men jag hoppas att vi kan hjälpas åt att låta deras röster höras starkt. För alltid. Prata med dem du har omkring dig om det här. Särskilt unga människor. Jag önskar att alla som går i skolan skulle få resa till ett koncentrationsläger, att det var en del i läroplanen. Det skulle hjälpa till att stabilisera den plattform vi alla formar i oss under livets gång. Kompasser skulle kalibreras. Har du barn, ta dem på en sån resa. Det jobbigast och det viktigaste. Gör det tillsammans. Jag åkte med min pappa för bara ett par år sedan.

Det här skrev jag på instagram lite tidigare i dag;

Konstiga bilder, jag har kopierat dem hit och dit för att få med dem här. De enorma barackerna, som fångarna bokstavligt talat staplades i, finns inte kvar, inte alla. Men de var många. Varje enorm rektangel du ser på marken på bilden, med grus i, visar var det stod en barack. På gången du ser mitt i bilden fick fångar med tunga ryggsäckar och militärkängor, för stora eller för små på fötterna och utan strumpor, tvingas gå timme ut och timme in. Tills de föll i hop av utmattning. Då piskades de att gå ännu mera. Många dog där på gången. Överlevde man upprepades samma sak nästa gång. Kängorna skulle vara ingådda för tyska militärer i strid. Mengele var också i det här lägret, Hitlers läkare som utförde plågsamma och obeskrivligt vidriga experiment på människorna i lägret, både barn och vuxna. Han var bland annat särskilt intresserad av om man kunde byta ögonfärg på människor, fundera lite på hur fruktansvärda såna experiment skulle kunna vara…

Den guide jag och pappa hade berättade för oss att det nu i nutid ofta var överlevare eller släktingar till överlevare på besök i lägret. Nästan varje dag. Vi såg en mycket gammal man som gick runt med en ung kvinna, han var uppklädd i fin kostym, vit skjorta och putsade skor. Han grät hela tiden. I en av barackerna visar man foton från lägret, journaler, olika sorters dokumentation. Han tittade noga på varje bild, läste varje ord på varje dokument. Varje bildtext. Han var så liten och så gammal. Och så förtvivlad. Kanske hade han varit bland dem han såg på bilderna, kanske såg han ansikten han kände igen. Kanske letade han ansiktet på någon han älskat.

Hollocaust Memorial i Berlin

Vi måste orka minnas det fruktansvärda. Vi måste orka prata om det och om de som överlevde lägren orkar, vad har vi som inte ens var nära för ursäkt att inte bära deras ord vidare?

Det här tänker jag på ikväll.

Kram, Titti