Sent i går kväll kom jag tillbaka till landet men det måste nog bli en liten sväng till Dalarna under hösten när den kommer. Det är väldigt härligt i Dalarna helt enkelt. Varje gång vi varit där börjar min sambo och jag fundera på vad vi skulle kunna jobba med om vi flyttade dit. Det är då och då en väldigt lockande tanke.  Berättade jag förresten att jag såg en orm där i byn utanför Leksand där Eriks familj har ställe? De har berättat för mig att ingen sett någon orm där på evigheter. Jag har frågat runt, nääää några ormar har ingen sett. Men där kommer jag körande, själv, och där är den mitt på vägen. Den bara ligger där. Helt stilla. Jag kör min vanliga rutin, skriker som en dåre, går in i någon sorts bubbla och sedan kommer jag till mina sinnen igen och börjar gråta ohämmat. När jag tittar ut på vägen, ja då ligger ormäcklet kvar!!! Orörlig. Jag blir väldigt skakig, Men lite glad för jag tänker att den är död. Jag samlar i hop mig så jag lyckas ta en bild, annars kommer ingen att tro mig tänker jag. Så ska jag försöka köra vidare, när bilen börjar rulla då jäklar spritter det till i äckelormen och den börjar slingra och vara så där vidrig som ormar är. Jag skriker igen, in i bubblan och så fulgråt på det – en gång till! Fy fasen skit jäkla äckliga djur.

Märkligt nog var det inte alla de där känslorna det här skulle handla om utan det blev ett långt sidospår. Känslan i dag är mycket mera positiv, den där känslan man får när man har rensat. Den infann sig i dag på väg hem från återvinningen.

Och så här ser den ut, den bästa känslan. Ett tomt flak på släpet!

När vi kom hem tvättade vi bil. Jag till och med dammsög inuti, jag måste älska den här bilen som fortfarande känns ny och lite svår att fickparkera. (Jag är normalt sett helt grym på att ficka, men den här bilen är klurig. Jag blir också nervös av backvarnaren som piper och skriker. Går den att koppla ur?)

/Titti.