Så var det äntligen dags igen, Meet & Greet i Sundsvall. Jag intervjuar en svensk artist (utom en gång då det var Nik Kershaw, han med låten The Riddle du vet) och artisten spelar sin musik. Stämningen är alltid på topp, massor med härlig publik som käkar trerätters samtidigt som de hjälper till att höja stämningen! Roliga och bjussiga samtal och helt grym musik. I fredags var det Jill Johnsons tur! Jag såg fram emot det här som attan och samtidigt var det lite extra pirrigt eftersom jag och Jill är vänner, sedan mer än tio år eller så. Att intervjua en kompis, lite konstigt men roligt. En balansgång också, det gäller att inte blanda i hop sånt som vi pratat om i förtroende med sånt som jag läst om min kompis i någon skvallerspalt… 🙂

Målat naglarna? Nej. Jill duttade ”Rock Tip” på fingertopparna för att de inte skulle göra mot när de for fram över strängarna. Bra grej tydligen när fingrarna fått vila lite och är ovana. Man lär sig nya grejer hela tiden.

Man blir ju irriterad, så jäkla musikalisk, en magisk röst, smart och så är hon så här snygg också. Sluta!

Den randiga korridoren på Quality Hotel i Sundsvall, det är här vi håller till med Meet & Greet. Ja, inte i korridoren men på hotellet. Korridoren lockar till hopp och lek.

Min Jill och jag. Vi ses alldeles för sällan men det är härligt med tillfälle ges och fredagskvällen i Sundsvall fortsatte i logen långt efter att vi var klara på scenen, det fanns mycket att prata om. Jag tycker mycket om Jill, hon är rolig, klok och lite knäpp, snäll men rak. Jag litar på Jill, jag vet att hon alltid säger precis vad hon känner och tycker om det vi pratar om eller när jag grubblar. Det är såna vänner man vill ha.

Märklig bild, plötsligt förvandlades jag till Mona-Lisa.

Kram, Titti.