Att börja skolan efter ett långt lov var ju inte det roligaste men samtidigt var det ju det. Roligt och spännande. Man hade inte träffat klasskompisarna på hela sommaren och tänk om det skulle börja någon ny i klassen…

Jag inser att alla mina år av skolgång i jämförelse med många andras var en räkmacka. Jag trivdes på det stora hela i alla år i alla klasser jag gick. Jag har fått vänner för livet och jag kan inte minnas att jag någonsin känt mig mobbad. Korta perioder kan jag ha känt mig lite utanför. Jag har funderat på om jag kan ha varit taskig mot någon annan, det har jag nog varit. Sagt något som gjort någon annan ledsen, men det har inte varit något utstuderat eller något som hände ofta eller regelbundet. Men det är ju inte ok för det. Jag vet att jag i bland sa förlåt efter ha sagt något hårt till en klasskompis. Men jag har, så vitt jag minns, inte sett eller deltagit i mobbing. Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag minns rätt och att det inte finns någon som minns på något annat sätt. Jag gillade att gå i skolan.

Så är det definitivt inte så för alla, det verkar snarare vara ett undantag att trivas och må bra i skolan. Jag har fem gudbarn i olika åldrar, från två år till tretton. Jag försöker hela tiden påminna om hur viktigt jag tycker att det är att de är noga med att vara bra kompisar, att vara snälla och omtänksamma, att ta hänsyn till andras känslor. Att de aldrig  ska haka på och vara taskig mot någon, att de ska säga i från om de känner att de kan och annars säga till en lärare, sina föräldrar eller mig om de inte riktigt vet hur de ska hantera en situation i skolan, på träningen eller när man är med kompisar.

Jag blir så himla stolt när jag ser eller hör mina gudbarn vara snälla mot sina kompisar, eller när de berättar om något som hänt i skolan och någon av dem varit den som räckte ut en hand. Frågat en ny elev om han ville sitta vid hans bord t ex.  Den här korta texten är alltså inte min utan den snurrar på sociala medier och den är himla bra och om vi alla levde mer på det sättet i vår vardag, vare sig vi går i skolan eller jobbar, så skulle luften bli lättare att andas för så många. Jag är säker på att alla skulle må bättre och bli gladare, mobbare mår ju ofta lika dåligt som sina offer.

Jag inser att jag slår in en öppen dörr, vi vet ju redan allt det här. Men den här öppna dörren verkar gavla lite hit och dit så med jämna mellanrum måste den slås in igen. Vi vet vad vi försöker lära barn omkring oss, men av någon anledning blir det inte alltid så när man inte riktigt vet vad de har för sig på egen hand. Och hur ofta hinner man egentligen prata om hur vi vill att vi ska vara mot varandra? Jag har sagt till mina gudbarn (utom 2 och 3åringarna men det kommer) att jag tycker att det viktigaste i skolan oavsett ålder är att vara en grym kompis, att försöka få ordning på bokstäverna så att man kan läsa, skriva och stava för det är en grym kraft och att de ska vara rädda om sin integritet (det har pratats en del om vad ordet integritet betyder – det är tydligen lite luddigt när man är sex år 🙂  .)

Det finns för övrigt många i min egen ålder, sk vuxna, som glömmer att vara en kompis och en bra kollega, man har ju så mycket med sitt eget… Det är ändå ganska lätt att påminna sig själv och de man har omkring sig, oavsett ålder. Fundera på vilka du ska ha det snacket med!

När man är snäll mot någon är det väldigt ovanligt att man får skit tillbaka!

/Titti.