I dag åkte de hem. Tomt är ordet. Tindra, Lova och deras mamma Pärnilla stuvades ombord på ett tåg som kom och gick i tid. Det blev ett projekt att få ombord barn, packning och kvinna på kryckor under det korta stoppet på den närmaste tågstationen. Pärnilla svajar fortfarande omkring på kryckorna efter praktvurpan häromkvällen och det betyder att vi andra tog packningen. Det var mycket folk på tåget. Ingen ville hjälpa någon annan förstås och jag och Erik ville inte bli kvar på tåget av misstag. Allt gick på det stora hela bra. När jag hoppade av diskuterade Pärnilla med några tyska studenter om hon och hennes barn möjligen kunde få de sittplatser de reserverat?

Tindra och Lova, dessa bedårande, envisa, temperamentsfulla och gulliga tjejer, dök upp med en rejäl skål med blåbär och smultron och sommarens finaste bukett till mig i går. Då tänkte jag att de kanske gillar mig lite ändå. Jag gillar dem mycket. Jättemycket. Jättejättejättemycket faktiskt.

En sista vända kubb.

Skriva i gästboken.

Posera i pionbusken.

Hej då. Vi ses snart igen!

Kram, Titti.