…ståndsmässigt. I någon sorts gammal mercacab. Hon ser till och med lite glad ut där i baksätet. Jag börjar som vanligt sakna henne så fort hon har åkt, hon är, som sagt, en väldigt speciell liten personlighet till hund. Men hon var ändå hyfsat glad att se matte Carro och husse Steffo igen 😉 .

Själv packar jag. Det spelar ingen roll hur jag gör, jag vet hur jag kommer att låta på hotellet med start i morgon kväll. Hur tänkte jag? Vad är det jag har lagt ner!? Är jag knäpp? Jag har inget att ha på mig. Det är alltid så nämligen. Märkligt.

Ja, du ser ju…

I morgon hörs vi från någon annanstans!

Kram, Titti.