Jag har flera stycken. Bästisar. Det finns det de som tycker är lite konstigt. Hur kan man ha flera bästisar? Och hur många kan man ha? Jag har fem.  Och så flera andra väldigt nära härliga galna och roliga alldeles fantastiska människor som är mycket mycket viktiga för mig. Men lite fokus då på de sköningar som jag kallar bästisar. Den som hängt med längst är Hanna, vi lärde känna varandra när vi började klass 1a på Solängsskolan i Gävle. Vi kan och vet allt om varandra, vi behöver bara titta på varandra för att veta vad den andre tänker. Vi är väldigt lika men olika. Till exempel kompletterar vi varandra, när jag är bråkig lugnar Hanna ner mig och när Hanna inte vill bråka på till exempel kemtvätten då kastar jag mig in. Bara som ett exempel. Jag är gudmor till hennes son August.

När jag var fjorton kom Maria Pousette in i mitt liv. Jag kallar henne bara Pousette. Eller Pousettzki. Vi gick på samma skola och jag tyckte att hon verkade skitjobbig. Och vice versa visade det sig. Vi hamnade på samma språkresa till Hastings och jag kunde inte begripa att jag kunde ha sån otur! Hon höll låda och jag kom på mig själv med att försöka att inte skratta i hjäl mig åt henne. Hon var så jäkla rolig hela tiden. Och efter bara ett par dagar så började en vänskap att lita på och luta sig mot att utveckla sig. Hon är klok, rolig, knäpp, lite klantig (även om hon förr i tiden var en riktig Papphammar, det har blivit bättre), omtänksam och mamma till mina gudbarn Emma och Martin.

I gymnasiet hamnade jag i tjejklass, jäkla dålig idé av någon att sätta i hop en tjejklass. Jag var helt inne på att byta klass. Inget var bra. Alla verkade mer eller mindre ointressanta. Jag hade fel så klart. Väldigt många sköna ladies och skönast var Sanna. Vi hängde jämt, när vi inte sågs pratade vi i timmar i telefonen. Så är det fortfarande, vi har gått med hoppsasteg genom vansinnigt roliga resor, fester och vi har släpat oss genom en massa utmaningar och dynga som livet ibland serverar. Så är det med alla mina bästisar. De bär och peppar och jag försöker göra detsamma. Jag är gudmor till en av Sannas två fantastiska söner, Victor. Här är Sanna!

När jag flyttade till London för att vara au pair och sedan för att plugga så lärde jag känna Pärnilla från Göteborg. Första gången vi träffades var jag på uruselt humör, jättearg och jag lyckades fräsa lite åt Pärnilla också. Hon påminner mig ständigt om att jag hade tur att hon gav mig en chans till… Men hon har rätt, det var tur. Pärnilla (jo hon stavar med ä) är sjukt rolig, hon är också mycket bestämd, hon är bra på att diska och det är ordning och reda. Vi bodde tillsammans länge i London och det var perfekt, jag är ju pedant. Pärnilla är väldigt rak, lindar inte in saker och ting i onödan och det där med att jag fick en andra chans – det är inte alla förunnat. 😉 Jag är gudmor till Pärnillas dotter Tindra.

Miss Akransany eller Maria Åkrans och jag hittade varandra på mitt förra jobb. Hon har haft massor med jobb sedan dess. Hur som helst, hon jobbade på ekonomiavdelningen och jag pratade på i radio. Vi har rest massor, pratat massor, hon ger de grymmaste jobbtipsen, hon vet hur saker och ting funkar, hon kan svåra saker som vad topplån är och hur det funkar med aktier. Och hon är knäpp på bästa sätt, vi är grannar på landet och vi älskar hundar.

Utan de här fem vet jag inte hur det gått. De här fem som jag lärt känna i väldigt olika lägen i livet, de umgås inte med varandra utan att jag är med på ett hörn men när vi då och då ses allihopa så är det det roligaste som finns. De här fem är som familj för mig, de har alla särskilda platser i mitt hjärta. De här fem och så alla de andra av mina nära fantastiska vänner. Vänner alltså, bra grejer!

På den här bilden kom nästan alla fem med, Pärnilla var hemma i Göteborg, i stället får du träffa en av de där andra nära, härliga, kära och roliga: Cornelia! Och Pousette, Maria Å, Sanna och Hanna. Den här kvällen när den här bilden togs, den var perfekt.

Jag blir glad bara jag tänker på de här människorna! Kärlek!

/Titti.