Hon är en Very Important Person i mitt liv, Gunilla.

Jag var au pair till hennes barn när jag var 19 år. Gunilla var ensamstående med två tonåringar och dem skulle jag se till att de klev upp på morgonen, fick frukost, kom i väg till sina skolor, sedan såg jag till att de kom hem, fick middag och gjorde läxor. De blev det närmaste syskon jag som ensambarn kommer. Nu är vår kontakt sporadisk men kärleken stark. Gunillas barn Linus och Sally är numera väldigt vuxna förstås, de har en massa barn och har gift sig och för att komplicera umgänget har de flyttat hit och dit. Italien en sväng och sedan Norge för Sally och Linus bor i Belgien. Jag tänker oftare på dem än vad de vet och tror. Jag har haft så otroligt mycket roligt med de båda två. Vi var ju liksom tre tonåringar som levde nära varandra och jag skulle bestämma över dem, vi bråkade, brottades och skrattade. När jag började på universitetet i London något år senare så hjälpte Linus mig med varenda läxa, då gick han själv i nian – typ. Han är ganska smart. Det är hans syster också men hon hade inte tid med mig för hon hade fullt upp med sitt tonårsstök. Jag bodde kvar hos Gunilla med familj mitt första år på Universitetet och annars hade jag inte överlevt chocken med brittisk skola. Jag var Gunillas ”au pair” också. Jag körde henne till jobbet, handlade allt som skulle handlas, såg då och då efter en förvirrad men rolig och gullig farfar som alltid klädde sig i ull och tweed oavsett årstid, tog hand om hantverkare, hämtade kemtvätt, tvättade och manglade, ringde gasbolaget vid gasläcka och i bland trillade jag in sent på natten och drog igång larmet och väckte hela familjen som då kom springande med baseballträn jag inte visste att de hade. Det här är människor jag älskar mycket.

Nu som då driver Gunilla sin egen verksamhet även om hon helt bytt business. Resor då, inredning nu. Hon har bytt land också. England då, Spanien nu. Varje gång vi ses, som är alldeles för sällan, så kör vi en snabb uppdatering och sedan bygger vi på och vidare från det.

Hon är en fantastisk vän och hon blev min mentor utan att vi riktigt märkte det. Gunilla gav mig uppgifter som jag aldrig varit i närheten av att lösa tidigare och på ett språk som inte var mitt första. Jag fick en liten lista på sånt som skulle lösas och sedan drog hon till sitt jobb. Eller om jag skjutsade henne. (Det var alltid extra nervöst när hon sminkade sig under bilresan, särskilt momentet med mascaran. Ett särskilt fint minne är när en annan bil kör in i vår backspegel i köerna, Gunilla flyger ur bilen från passagerarplats och börjar skälla på honom samtidigt som hon viftar med mascaraborsten.)

Det var under året som au pair och även åren på universitetet som jag blev jag, fick starkare självförtroende och ännu bättre självkänsla. Jag är väldigt tacksam att mina föräldrar alltid uppmuntrade mig att dra i väg på egen hand. Gunilla gav mig ansvar som jag inte varit i närheten av, uppmuntrade mig att fatta stora beslut och hitta lösningar på allt från min egen utbildning till hur hennes bil skulle repareras.  Jag som inte ens visste hur man tvättade och bara kunde en maträtt när vi träffades. Ja du fattar. Hon är mycket speciell för mig, den här kvinnan.

Vi har alltid umgåtts som vuxna. Jag har då och då sagt till på skarpen till henne och hon har gjort det något oftare till mig. Nej Titti, bättre kan du. Och hon har fan i mig haft rätt varje gång. Hon är fortfarande alltid intresserad av vad jag gör, hur jag tänkte när jag fattade mina beslut och hon har kloka och inspirerande idéer om hur jag skulle kunna tänka framåt.

Den här gången dök hon upp som en överraskning i Stockholm och vi hann med en fika på Svenskt Tenn, Afternoon Tea blev det. Bara för att. Jag fick lite tips på inredning till vardagsrummet också. Vi fick ett par timmar tillsammans innan vi virvlade vidare i snöstormen som just blåst in över stan.  En eftermiddag av bästa sort!

Så här såg det ut utanför mitt fönster när jag kom hem den kvällen. Jag älskar det. En alldeles fantastik dag.

Kram, Titti