Inga konstigheter, eller jo lite konstigt.

Varje år får jag och min kollega Ola ett varsitt juluppdrag som ska utföras och presenteras i etern. I mitt fall har det inneburit höga höjder de senaste åren. Upp i en 80 meter hög skorsten bland annat och kasta i en julklapp iklädd tomtekläder och tjock mage uppstoppad med kuddar. Det blev ganska högt i år också… I år fick Ola och jag ett uppdrag som vi skulle göra tillsammans, vi skulle sätta i hop ett spektakulärt luciatåg och det var extra poäng om vi utsatte oss själva för livsfara. Vår kollega Roger som ger oss uppdragen har tydliga sadistiska drag. Vi började med att diskutera i grupper = funderade en och en för oss själva. Jag blev rekvisitaansvarig medan Ola jobbade med location. Det blev ett flygande luciatåg. (Bered dig på bildbonanza.)

Här flyger jag förbi i en vindtunnel hos Bodyflight Sthlm ute i Bromma med en fläkt som blåser underifrån i 260 kilometer i timmen. I runda slängar. Tunneln är sju meter ner under nätet du ser och ovanför mig är det 15 meter. Riktigt så högt var det aldrig aktuellt att flyga. Här svävar jag fram på lagom låg nivå, ville ju inte flyga bort. Har noll kontroll.

Instruktören Marcus hjälper till, han hade att göra med oss kan man säga. Extra kul att man ser så snygg ut. 🙂

Och där står han, instruktörsMarcus, hur det nu är möjligt när det blåser hårt. Men de var minst sagt slimmade och strömlinjeformade, instruktörerna.

Finjustering. Jag älskar den här looken på mig själv. Allt klär en skönhet osv osv… Jag ser ju ut som en fyraåring som får hjälp att klä på mig för att gå ut och leka. När jag tänker efter så var det nästan precis så det var. 43åring ska in i vindtunnel och leka med livet som insats. Typ.

Vi känner på det hela. Bara svaga vindar.

Det var en fin stund vi delade, Ola och jag.

Men så blev det allvar! (Skrattar högt när jag tittar på den här bilden. Och så tänker jag på mina universitetsstudier i journalistik och se hur det blev. 🙂 🙂 🙂 ) Dags att genomföra luciatåget med drag under galoscherna.

InstruktörsMarcus älskar att tejpa, som synes, inget får släppa och fara i väg. Det kan kapa ett finger eller så och det vore just snyggt. Pepparkakshatten hade efter det här klarat en smärre naturkatastrof helt oberörd.

Vi tvingade med oss instruktörerna Jenny och Tobbe i tåget också.

Beredd. Vi fick ta bort ljusen i kronan eftersom de hade fladdrat iväg annars. Helst hade jag haft levade ljus.

Vi tågar in. Särkarna åker upp lite i vinden…

Ingen riktig ordning.

Här blåser det kanske i 100 knyck.

Här tänkte vi oss en liten luciaformation. Och sedan drog de på den enorma fläkten för allt vad den är värd…

Det gick åt helvete. Ursäkta språket. Plötsligt fladdrade lucian iväg helt okontrollerat och fick fångas upp av säkerhetspersonal!

Det bästa vi fick till. Men vid det här laget hade jag skrattat så mycket så jag hade tappat all salivkontroll, det var samma sak för Ola och det var inte helt klart vems saliv som var var hela tiden. Ja, äckligt. Men det kan man inte hålla på och tänka på, frågan var mer, är det här min saliv, eller din?