Härom lördagen gästade jag Nyhetsmorgon och fina Jenny Alversjö som ”Sommargäst”. Vi pratade om lite ditt och datt och om Floyd som dök upp där i bakgrunden. Vi pratade också och främst om min sorg efter att mamma dog. Det är 15 månader sedan och även om jag varit väldigt ledsen hela vägen så är det först nu som det börjat bli bökigt, det är nu jag måste hantera mina känslor, det dyker upp nya saker, tankar och känslor. I början kretsade så mycket om väldigt många praktiska saker. Bara en sån sak som att alla kistdekorationer var så anskrämliga. Jag ville också finnas där och underlätta och stötta min pappa. Nu har har lyft blicken lite, då sänker jag min. Jag berättade en del om det här hos Jenny. Mammas och min relation var inte alltid helt enkel. Vi var jätteolika. Eller kanske var ni lika säger vissa då. Men jag tror inte det. Vi hade dock samma heta temperament och korta stubin så när vi rök i hop så märktes det. Vi tyckte väldigt olika om mycket. Men vi tyckte också lika om en hel del och hur det än var med stöket så älskade vi varandra massor. När mamma blev sjuk och vi kanske visste att hon aldrig skulle bli frisk så tänkte vi ändå och särskilt med en ny behandling som hade inletts att vi få lite mera tid. Då hände något i hennes kropp och hon rycktes bort snabbt och chockartat. Den sista tiden vi fick var på många sätt eländig, sorglig och smärtsam. Men med små stunder av ljus, glitter och guldkant. Den sista gången vi sågs målade jag hennes naglar. Jag tror att hon var väldigt nöjd med det när hon kom dit man kommer när man dör. Vad det nu är om något. Hon var alltid väldigt noga med naglarna.
Vill du se klippet från Nyhetsmorgon så hittar du det här.
Stort tack till alla som hörde av sig efter att jag var med de korta minutrarna i tv. Vilka vackra och väldigt sorgliga berättelser som delats med mig. Jag har inte möjlighet att svara alla och en var men jag har läst. Och läst. Alla kommentarer och alla DM. Jag inser att vi måste våga prata mer om döden och om sorg. Sorg är så olika från person till person, det finns inga rätt eller fel. Jag inser att jag har mycket kvar att fundera på och att gråta över. Sorgen kommer att få gå med mig, inte ta täten utan strax bredvid och kanske hamnar den till sist lite på efterkälken.
Älskade mamma… som drev mig till vansinne, som imponerade på mig och som fick mig att både skratta och gråta.
Kram, Titti