Living on the edge

Titti SchultzLivet6 Comments

Mot nya höjder. Ner kommer man alltid. Osv.

Det är lite såna rubriker man i mitt fall skulle kunna sätta på den här dagen. Vilken dag. I dag var det nämligen dags att repellera (eller rapellera som det visat sig att det också går bra att säga) ned för DN-Skrapans fasad. Allt in the Line of Duty. Ännu ett märkligt uppdrag från mina kollegor som skulle genomföras. I direktsändning. Det är klart att jag hade kunnat vägra. Men det gjorde jag inte. Jag hatade tanken på att utföra uppdraget det men det går inte att låta bli. Märkligt.

Att komma över kanten där uppe på taket, 85 meter upp i luften var ohotat värst. Att glida över kanten, rakt ut i ingenting, inget att ta spjärn mot med fötterna, inget att hålla sig i. Bara en sele och två rep som såg väldigt smala ut. Som det tog emot!

IMG_4383

Jag blåhöll mig i ett räcke, jag velade, jag nästan kräktes och nästan grät. Jag svor som en borstbindare och fick tvätta munnen med tvål lite senare. Någon tyckte också att jag kallat en kollega för ett könsord, men jag sa faktiskt ”sitta”, inget annat! Medan jag höll på och velade, ojade och hade fruktansvärd ångest så tog en i luften lite nonchalant hängande Maria Landström, klättringsexpert och världens bästa coach det lite lugnare… Hon instagrammade medan hon väntade på att jag skulle lyckas samla mig en aning. Jag har aldrig träffat en coolare människa!!

IMG_4382Innan… Lite bekymrad. David Crawley kittade upp mig. Den skulle sitta ganska tajt på sina håll den där selen. Skönt.

IMG_4387Men till sist! Jag släppte det krampaktiga taget upp vid taget och började sänka mig nedåt. Man kan ana här på bilden att jag inte är helt avspänd, särskilt om man jämför med Maria. Det var väldigt trevligt att så många av alla som jobbar i DN-Skrapan tittade ut, vinkade och hejade på. Det hjälpte mycket. Ving var extra driftiga och hade skrivit olika  reseerbjudanden för hand och tejpat upp i fönstret. Bra pris på resor till Spanien just i dag tydligen! Jag blev fotad i vad som förmodligen var alla mina dåliga vinklar och någon bjöd på tuggummi. Vilken grym pepp. Jag firade mig vidare längs väggen…

IMG_4386

IMG_4392Den här bilden är jag ändå lite nöjd med att den finns…

IMG_4394Här kan vi konstatera ett par saker. Jag har överlevt. Jag står med fast mark under fötterna. Jag är jättejätteglad. Jag är stolt över mig själv. Jag klarade det. Jag kissade inte på mig. Jag klär exceptionellt väl i hjälm.

Wohoooo!

/Titti.

 

P.S. Tack till Maria, James, David och Isak på C2 Vertical Saftey i Uppsala som gjorde det här möjligt för mig, Fabege – hyresvärden som sa; okej då,när jag frågade om jag fick klättra på fasaden och tack till Add Nature som insåg att jag behövde hjälp med att få på mig klättervänliga saker.

 

6 Comments on “Living on the edge”

  1. Alltså, Så sjukt modigt. Att du vågade, otroligt! Kram och skönt att du är på marken igen.

  2. Så modigt gjort 🙂 När du fick uppdraget och skrek i studion så stockade sig gråten i halsen på mig, när du stod där uppe innan du började fira dig ner så grät jag igen, dessa tårar fortsatte men bytte skepnad till glädjetårar när du var på väg ner mot stadig mark 🙂 Otroligt modigt gjort.

    1. Hej Catrin. Fantastiskt att du kände dig så engagerad! Det värmer massor. Det var en hissnande tanke till att börja med och samtidigt är jag ju väldigt lockad av lite knäppa grejer och utmaningar… Det var hemskt men svårt att stå emot och känslan när jag klarat det, DN-Skrapan eller vad det kan vara, fantastisk!! Men när jag satt där på kanten… HUGALIGEN!
      Kram, Titti.

Lämna ett svar till Titti Schultz Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *