Efter lunch den första dagen snörades vandringskängor och paniken spred sig när vi alla insåg att vi inte ens klarade att packa våra ryggsäckar, inget fick plats. Jag övervägde att bära mitt tält i famnen. Men det löste sig, när en av de där fd royal marinesnubbarna tittade strängt på mig så tog jag i ännu mera och då fick både tält och vattenflaska plats. Vi hade bara gått ett par minuter när vildmarken gjorde sig påmind, se bilden ovan.

Jag försöker se oberörd ut men på insidan tänker jag, hur f-n ska jag orka trava runt med den här 20 kilosklumpen på ryggen i dygn på dygn på dygn. Lustigt nog orkade jag det. Även om det bitvis var ganska olustigt. Så fruktansvärt vidrigt jäkla jobbigt, inte hela tiden men ofta timmar i sträck. Jag är väldigt stolt över att jag pallade de värsta bitarna, jag och flera med mig fick verkligen pusha oss själva. Jag gnällde inte en enda gång. Jag bara nötte på.

De här glodde ohämmat när vi traskade förbi.

Jag är så fruktansvärt svettig här, vi gick uppåt uppåt uppåt i tre timmar med ryggsäcken, rumpa och lår fick jobba. Jag har numera en L Jo-rumpa. Notera hur fräsch min tyske vän Michael Lutz ser ut… Olika. Just sayin´how fresh you look Michael!

Mitt gäng. Redan här hade jag börjat tycka väldigt mycket om dem.

Massor av små ansikten har karvats in i stenarna på den här platsen. Märkligt och ingen vet riktigt varför. På den här platsen låg en by som dog i pesten, alla i hela byn dog, folk från en annan by tog mat till dem och ställde den på säkert avstånd, plötsligt en dag kom ingen och hämtade mat längre. Man lät det gå en tid sedan brändes byn. Historia, dramatiskt och fantastiskt.

Plötsligt stod han där, farligt nära branten. En av de roligaste och mysigaste små gubbar jag träffat. Och aningen otursförföljd, därför var det lite oroande att ha honom där på branten som bara fortsatte nedåt. Calum som också hittade vartenda hål som fanns i de myrar vi vandrade över. Han bara försvann i den ena blöta gropen efter den andra.

Där är den, Loch Uigedail. Härifrån tas allt vatten som används till Ardbegs olika whiskysorter och det är ett par stycken…

Mitt ute i ingenting bor det små jäkla knottliknande flygfän som äter människor i stora tuggor och med kniv och gaffel… De kallas The Scottish Airforce. Jag använder skydd. Sedan har vi inte pratat om fästingarna. Folk tjatade om fästingarna innan vi gick i väg som om det vore något helt vansinnigt med fästingar. Trams tänkte jag. Vissa som tydligen aldrig hört talas om fästingar fick panik, jag lugnade dem med att; du kanske får en eller två. Jag hade fel. Tillåt mig svära: HELVETE vad med fästingar. Jag hade fem på örat och halsen, fyra på bröstet, en på halsen, en på benet och fyra i ljumsken. Och det var första dygnet. På riktigt. Jag förstår nu what the fuss was about…

Allt vi gjorde dokumenterades och här intervjuas jag. En av de saker som jag upplyste om var att ”this is the sweatties I´ve ever been”, tyckte att det var skönt att få det sagt.

En skål nere vid Loch Uigedails strand, oklart hur Dave fick i sig whiskyn som det skålades i (great look Dave). Vi skålade i en av Ardbegs dyra droppar och lite skulle offras i sjön, för att ge tillbaka. (Just det, sjön där allt vatten till whiskyn tas.) Fr v Jonah, Dave (I think), Calum, Keishi, Mickey och Alexe.

”Strike a pose, there´s nothing to it”, – Madonna. Works for Chris too. Great look. 

Hej hej och god natt från mitt lilla enmanstält. Pannlampan var min bästa vän.

Kram, Titti