It´s that day of the year…

Om det finns någon dag i almanackan som jag skulle vilja slippa så är det internationella kvinnodagen. Och ändå blir den tyvärr aldrig omodern. Något så självklart som vi måste kämpa som dårar för ALLA dagar, det är lite tjatigt. I bland till och med lite ovärdigt. Jag vill inte ha en särskild dag, jag vill ha alla dagar. ALLA. Jag är dock villig att dela alla de dagarna med alla andra, oavsett färg, form eller kön.

Så för dig och mig, för alla i min närhet och för alla som har det mycket mycket mycket svårare än du och jag, kvinnor i andra länder, på arbetsplatser, skolor och i familjer där de inte får det som rätteligen är deras – en röst, så knyter jag nävarna extra hårt i dag.

Det är självklart för mig att det helt enkelt ska vara lika, rättvist. Det är det många som säger att de känner och tänker, att det ska vara rättvist, märkligt att det då inte är mer rättvist. Jämlikt. Att livet, med alla rättigheter och skyldigheter, ska delas på samma rättvisa sätt som när man delade en läsk med en kompis när man var liten, man måttade med linjal för att att ingen skulle få mer eller mindre. Nu är jag ingen pettimeternisse utan jag kan tycka att i bland kan någon få lite mer än den andre, men då måste den som någon gång ibland får lite mer också kunna få vara en kvinna. Tills dess nöjer jag mig om det är rättvist.

Jag lever sällan om högljutt i den här frågan, går inte längst fram, klättrar inte på barrikader. Jag väljer att leva så som jag helt enkelt tycker att det ska vara, jag förutsätter rättvisa, jag tar den för given. Tills jag märker att det inte är så, för varje enskilt tillfälle stånkar jag på för rättvisa. För min egen skull och jag försöker stötta andra. Jag kan inte ändra världen men jag kan gräva där jag står. Och lite runt omkring mig. Det funkar för mig. Du väljer din metod, alla behövs.

Då så, då gör vi det här, i år igen, Internationella Kvinnodagen. FTW!!

/Titti